Skogskyrkogården

100 000 stockholmare har fått sin sista vila i tallskogens rofyllda landskap på Skogskyrkogården. Arkitekterna Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz blev världsberömda och gravplatsen förklarades som Unescos världsarv 1994. De flesta världsarv är mycket äldre, detta var andra gången som man valde en plats från 1900-talet.

Lewerentz utformade landskapet i svensk romantisk stil med mjuka kullar och fri rymd samt det klassicistiska Uppståndelsekapellet. Asplunds fyra kapell är modernt funktionalistiska. Båda arkitekterna var i 30-årsåldern när de vann den stora internationella tävlingen 1914 som hade som mål att skapa en nydanande kyrkogård. Den första invigningen hölls 1920 men bygget fortsatte 20 år till. Asplund dog strax efter att hans Monumenthall med kapellen blev färdig. Hans begravning var en av de första där. 

Lewerentz kom i onåd och fick inte fortsätta med att planera området, utan allt förblev som det var i många år. Nu har marken utökats från 80 till 102 hektar, Visitors center med utställningar har öppnats och i höst skall det nya krematoriet av Johan Celsing tas i bruk. 
Det största kapellet är Heliga korsets. Där kan många sörjande få plats.

Trons och Hoppets kapell är så utformade att det inte känns ödsligt när få är närvarande under ceremonin. Katafalken med kistan är det centrala och bänkarna är placerade så att de sittande kan se varandra. Omgivningen andas allvar och vördnad, även om en del sidoutrymmen är trånga och slitna.
Den största besökshelgen är allhelgona då tiotusentals människor tänder ljus på gravarna och lyssnar på konserter i kapellen.
Skogskyrkogården besöks av många som inte har någon grav att gå till. Bara Greta Garbos grav är markerad på kartan, andra får man söka efter på nätet med namn. Men de flesta kommer nog för att uppleva stillheten i parken som tar fasta på föreställningen om tallskogen som pelarsal.
Tallar växte i området redan innan gravarna anlades, nu är många så gamla att en del har blivit omplanterade.

Den 888 meter långa Sju brunnars stig från Meditationslunden till Uppståndelsekapellet är kantad av björk, tall och gran för att vägen skall kännas mörkare innan man kommer fram.
Kyrkogårdsförvaltningen tar väl vara på världsarvet. På FN-dagen 24.10. hålls alla fem kapellen öppna, på sommaren är det öppet för turisterna och olika visningar ordnas. De 100 000 gravarna står där i oändliga rader utan att några sticker ut, minnesstenar eller kors skall vara låga.








Alla som ligger här är inte protestanter eller andra kristna.
Asplunds granitkors från 1939 skall därför symbolisera livets kretslopp. Ovanför ligger minneslunden där oändligt många ljus tänds under allhelgona.
Den mest avbildade platsen Almhöjden ligger intill näckrosdammen som reflekterar de tända lamporna. På den mjuka kullen reser sig träden stramt och kontrollerat mot horisonten. Trappstegen blir lägre ju högre upp man kommer. Upplevelsen är stark men styrd, nästan teatral.

Skansen har allt utom ett!

Snart fyller Skansen 120 år. Oktorpsgården i Halland blev den första gård som köptes 1895 av Skansens grundare Artur Hazelius med inventarier och allt.

Artur Hazelius som var född i
Stockholm 1833 hade redan som barn bott fem år i Småland hos en präst i Tjust eftersom hans far idealiserade lantlivet. Som 14-åring fick han komma hem för att gå i läroverk. Vid 19-års ålder började han fotvandra runt om i Sverige för att lära känna landet, först till Jämtland, några år senare till Dalarna. 

Artur Hazelius köpte upp en samling allmogeföremål som första gången visades på hans etnografiska museum innan han fyllt 40 år. Han var skicklig i att samla in pengar via insamlingar, basarer och välgörenhetstillställningar. I samma anda ordnas marknader och tillställningar än i dag på Skansen. Höstmarknaden sista helgen i september ordnas i folklig tradition från 1900-talets början.



Bondesamhällets snabba förändring gjorde det lätt att förvärva många gamla föremål, samlingen växte snabbt och så småningom köpte Hazelius hela hus och gårdar. Vid sin fjärde resa till Dalarna med hustrun 1872 föddes idén till Skansen. Han hade redan ordnat utställningar i Paris och Wien i en sann nationalromantisk anda. 1880 bildade han stiftelsen Nordiska museet och två år senare hade han lyckats få kungen att upplåta mark på Lejonslätten till det blivande museet. Skansenbygget startade 1891, samma år som Georg Karlin i Lund presenterade sina planer för Kulturen efter norska idéer.
Det första huset hade Hazelius köpt i Ötsmor i Mora 1885. Efter att ha förvärvart arealen om nästan 30 000 m² på Skansenberget på

Djurgården blev Hazelius en ivrig spekulant till gamla hus i konkurens med Karlin från Lund. Båda köpte många allmogehemman. Morastugan återuppfördes på Skansen sex år senare.
Redan året efter att Skansen invigdes, utökades området och blev sex gånger så stort. Under de första femtio åren i Skansens historia var det friluftsmuseet som finansierade bygget och driften av Nordiska museet.

Hazelius arv och ande lever på många sätt ännu på Skansen, inte minst i klädsamlingen som startades redan 1893 och utgör i dag en av de största i landet med 20 000 dräkter i original och kopior.
Men färdigt blir det aldrig, nya hus byggs upp i gammal stil, ett av de senaste är Järn-handlarens hus från Hudiksvall från 1880-talet.
Vid mina Skansenbesök brukar jag ta till vänster innan man kommer till parken för nordiska djur. Där ligger Finngården med rökstugan, rian, ladan och andra små gråa byggnader utan skorstenar som hör till de oansenligaste i hela området. Så bodde svedjebrukande finnar i Värmland under 1600-talet. Det är dock något viktigt som saknas!
Det som är unikt för Skansen är helheten. Det är ett friluftsmuseum med gator och gårdar som utgör ett Sverige i miniatyr, djurpark, nöjespark, akvarium, allsångsscen, dansbana, restauranger, kyrka, postkontor, nästan allt - men ingen bastu.